sweetmia

Vissa saker tar tid. Att lära sig cykla t.ex. Du måste träna flera gånger innan du lyckas. Du kanske ramlar och skrapar knäna under processen. Får ett sår som sedan blir till ett ärr. Du kommer alltid minnas det pga ärret. Men du stiger upp och fortsätter försöka och till slut lyckas du. Ärret blir kvar för alltid, men nu kan du i alla fall cykla. Ibland ser du det där och tänker tillbaka på stunden du kraschade. Känner igen känslan. Det där onda. Men du fortsätter trampa iväg mot det där roliga du nu är på väg till.

Jag kraschade, på sätt och vis. Det känns fortfarande. Ärret är vitt nu eftersom det var ett tag sedan. Men minnet är kvar. Tyvärr. Vissa gånger funderar jag på om jag skulle trampat annorlunda. Svängt höger istället för vänster och kanske sluppit att cykla rätt in i stenen. Men vad gör det nu? Ärret sitter där det sitter och jag klev upp och trampade vidare. Mot det roliga. Ibland tänker jag tillbaka på hela händelsen, minns smärtan då gruset letade sig in i knäna och känner ångesten; "varför?!". Det var ett tag sedan nu och gångerna då jag tänker tillbaka får större och större mellanrum. Ont gör det dock fortfarande.

Tror jag har en massa grus kvar.

Vissa saker tar tid. Att lära sig cykla t.ex. Du måste träna flera gånger innan du lyckas. Du kanske ramlar och skrapar knäna under processen. Får ett sår som sedan blir till ett ärr. Du kommer alltid minnas det pga ärret. Men du stiger upp och fortsätter försöka och till slut lyckas du. Ärret blir kvar för alltid, men nu kan du i alla fall cykla. Ibland ser du det där och tänker tillbaka på stunden du kraschade. Känner igen känslan. Det där onda. Men du fortsätter trampa iväg mot det där roliga du nu är på väg till.

Jag kraschade, på sätt och vis. Det känns fortfarande. Ärret är vitt nu eftersom det var ett tag sedan. Men minnet är kvar. Tyvärr. Vissa gånger funderar jag på om jag skulle trampat annorlunda. Svängt höger istället för vänster och kanske sluppit att cykla rätt in i stenen. Men vad gör det nu? Ärret sitter där det sitter och jag klev upp och trampade vidare. Mot det roliga. Ibland tänker jag tillbaka på hela händelsen, minns smärtan då gruset letade sig in i knäna och känner ångesten; "varför?!". Det var ett tag sedan nu och gångerna då jag tänker tillbaka får större och större mellanrum. Ont gör det dock fortfarande.

Tror jag har en massa grus kvar.